Natten som just passerat har inte givit mig den välbehövliga sömn min kropp och mitt sinne behöver. Jag är helt enkelt sinnessjukt trött. Då behöver jag mina rutiner, när kroppen är så här utled på allt behöver jag mina ramar för att dagen ska fungera. Fungera, smaka på det ordet. Det är inte så mycket som fungerar just nu så jag griper ett litet strå av hopp varje dag och jag håller det så hårt att det förvandlas till ett mjukt pulver i min hand. Rutiner eller inte, jag har faktiskt överlevt de senaste timmarna, konstigt nog.
Idag tillåter jag mig själv att vara trött, tjurig och lite ledsen. Däremot har jag ingen vrå att krypa in och gömma mig i. Maken är hemma och sprider sitt lugn med MacBooken i knät. Idag är han lycklig för en av hans drömmar har slagit in och han är sådär barnsligt glad vilket smittar av sig på mig.Han jobbar det där förbannade skiftet denna vecka så jag hoppas för min gud att min älskade Svärmor är beredd med sin underbara mat och små mysiga matlådor. Min härliga Älva befinner sig i sin favorithörna i andra ändan av soffan och sprider en annan sorts energi än sin far, dock lika nödvändig för mig.
Jag vill att tiden ska gå snabbare. Min frustration inombords är enorm och äter upp mig, bitvis. Likt gift sprider den sig blixtsnabbt i mitt system och förlamar mig stundtals. Men skitsamma, det är vad det är. Snart är det januari och mötet med Genetiker Bruttan blir till verklighet.
Det är en spricka i min fasad, i min hjärta och i mitt sinne. Det är ingen spricka jag döljer, jag skäms inte för den även om den försvagar mig. Jag vet att denna förrädiska spricka en dag kommer att bli min räddning men just nu gör den ont. Jag tillåter den att värka men jag kommer inte att låta den bli djupare och slå rot, det får liksom räcka nu.
Jag är glad över att denna reva inte är dold, hemsk och avslöjande utan en mänsklig reva i tidens väv som faktiskt går att fixa. Jag behöver bara vila i min egen sorg innan jag väver ihop skiten igen.
//Annelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar