Vi bär upp varandra © Caroline Af Ugglas

Jag vaknar varje ny dag bredvid dig 

Och varje kväll går jag och lägger mig, med dig, med dig 

Du är allt jag inte vågar va 

Du säger till mig att jag visst är bra, 

 När jag inte mår bra

 Och när jag rädd står du alltid stadig 

När jag är svag är du stark 

Vi bär upp varandra Du och jag, du och jag

 Ja, vi behöver varandra 

Du och jag, du och jag 

Jag brukar titta i smyg på dig

Och varje gång påminner det mig om att vara glad 

För det är dig jag vill ha 

På alla frågor ja, så ger du svar 

Du ger mig viljan orken att vara kvar 

Även jobbiga dar

 Och när jag gjort fel du bara håller om mig 

När jag är liten är du stor 

Vi bär upp varandra...

Det är faktiskt så som denna underbara kvinna skriver, sjunger och säkerligen lever. Jag vaknar varje morgon bredvid en man som denna i texten. Hur skulle jag klara av att leva i "skugglandet" utan honom? Ja, jag vet att jag självfallet SKULLE klara mig då jag är en kvinna med ett självständigt hjärta och egna stadig ben. Däremot gör det livet bra mycket enklare att dela dessa saker med en man som faktiskt kan skriva under på dessa rader ovan då han lever dom i praktiken.

The smile on your face

Lets me know

That you need me

There's a truth

In your eyes

Saying you'll never leave me

The touch of your hand says

You'll catch me

Whenever I fall

You say it best

When you say

Nothing at all... 

...(typ ännu en sång)

Jag säger: -Tänk om jag nu har EDS, vad fan gör vi?

Han säger: -Det bästa av situationen så klart!

Jag säger: -Men tänk om jag inte kan klättra in i Jeepen till slut då?

Han säger: -Men då får jag väl bygga om den eller bära in dig!

Jag säger: - Du behöver en stark, frisk "Fjällräven fru"!

Han säger: - Jag behöver dig...

I vått och i torrt, in sickness and in health... Det var nog inte så dumt att gifta sig ändå, tidigt i livet och utan att veta om vi skulle ha jobb, bostad eller mat för dagen. Med en "bulle" i ugnen svävade vi in i kyrkan för lite mer än 18 år sedan och sa dessa ord, lovade varandra symboliskt att alltid finnas för varandra. Det stiftades i Guds namn (jag som inte tror på gud utan tror på kärlekens kraft och att energin, den goda och rena ÄR Gud).

När nu livets vindar blåser åt ett håll vi inte trodde, inte hade räknat med är jag nästan benägen att bli religiös. Det finns en godhet, skriven i Guds namn men vi väljer själva vilken form vi tror på. Jag tror på kärleken, på livet och den förunderliga magi som skapas när två själar blir en och kämpar sida vid sida om natten...

I sanning

Annelie

Sprickan i fasaden

Vi försov oss i morse vilket innebar att mina vanliga, livsnödvändiga morgonrutiner inte fungerade. När memoplannern skrek ut sitt "Nu ska maxen och mamma vakna" budskap så höjde jag enbart på ett litet ögonbryn och stängde mina blå igen.

Natten som just passerat har inte givit mig den välbehövliga sömn min kropp och mitt sinne behöver. Jag är helt enkelt sinnessjukt trött. Då behöver jag mina rutiner, när kroppen är så här utled på allt behöver jag mina ramar för att dagen ska fungera. Fungera, smaka på det ordet. Det är inte så mycket som fungerar just nu så jag griper ett litet strå av hopp varje dag och jag håller det så hårt att det förvandlas till ett mjukt pulver i min hand. Rutiner eller inte, jag har faktiskt överlevt de senaste timmarna, konstigt nog.

Idag tillåter jag mig själv att vara trött, tjurig och lite ledsen. Däremot har jag ingen vrå att krypa in och gömma mig i. Maken är hemma och sprider sitt lugn med MacBooken i knät. Idag är han lycklig för en av hans drömmar har slagit in och han är sådär barnsligt glad vilket smittar av sig på mig.Han jobbar det där förbannade skiftet denna vecka så jag hoppas för min gud att min älskade Svärmor är beredd med sin underbara mat och små mysiga matlådor. Min härliga Älva befinner sig i sin favorithörna i andra ändan av soffan och sprider en annan sorts energi än sin far, dock lika nödvändig för mig.

Jag vill att tiden ska gå snabbare. Min frustration inombords är enorm och äter upp mig, bitvis. Likt gift sprider den sig blixtsnabbt i mitt system och förlamar mig stundtals. Men skitsamma, det är vad det är. Snart är det januari och mötet med Genetiker Bruttan blir till verklighet.

Det är en spricka i min fasad, i min hjärta och i mitt sinne. Det är ingen spricka jag döljer, jag skäms inte för den även om den försvagar mig. Jag vet att denna förrädiska spricka en dag kommer att bli min räddning men just nu gör den ont. Jag tillåter den att värka men jag kommer inte att låta den bli djupare och slå rot, det får liksom räcka nu.

Jag är glad över att denna reva inte är dold, hemsk och avslöjande utan en mänsklig reva i tidens väv som faktiskt går att fixa. Jag behöver bara vila i min egen sorg innan jag väver ihop skiten igen.

//Annelie