EDS landningens förlamande trötthet

De senaste dagarnas "EDS-landning" och tankeverksamhet börjar att ta ut sin rätt. Idag är första dagen sedan beskedet som jag inte har haft något utanför hemmet inplanerat. I tisdags träffade jag sjukgymnasten, igår ortopeden.

Jag trodde i mitt stilla sinne att jag idag skulle bli klar med tvätten, städningen och andra diverse grejer! Så fel jag hade. Min intention med denna dag var att förbereda omförflyttningen av tvättstugan maken godkänt. Jo, han behöver numera godkänna min ommöbleringar, annars gör jag det bara och han kliver in här och vet inte var soffan är eller hur sängarna står (typiskt ADHD beteende, jag vet). Eftersom jag anser att vårt sovrum skall vara en oas för vila vill jag inte ha både dator och kontorssaker (räkningar mm) här inne utan jag vill ha det så lugnt som möjligt. Jag sover redan som en kratta och kan jag skapa ett inbjudande lugn som främjar min sömn så måste jag tänka till.

Tvättmaskinen med tillhörande tumlare ska alltså förflyttas in i köket, kylskåpet skall förflyttas (allt är klart rent planeringsmässigt). De mesta är sorterat och står i små lådor redo att ställas in i det "nya" kontoret. Däremot måste saker organiseras om, tvätten fixas då vattnet kan försvinna ett tag till maskinen osv och DET skulle jag idag ha gjort. Bereda vägen för maken och storsonens gemensamma krafttag att flytta de "tunga grejerna". Inga av ovannämnda saker är gjorda.

Jag är så in i benmärgen trött. Det som tog all min kraft idag, förutom denna landning är att jag fixat en enkät på 9 sidor som jag var TVUNGEN att göra. Jag har haft mailkontakt med skolan om diverse saker. Jag har ringt ett samtal som hängde över mig angående dotterns gymnasintagning. Sist men inte minst kom jag på att jag var tvungen att ringa min handläggare på Försäkringskassan om EDS-beskedet då hon går på semester i morgon.

Denna trötthet jag nu känner är förlamande. Det dåliga samvetet dunkar likt en evighetsmaskin inom mig och fastän jag stoppat i mig en extra ADHD-tablett för att komma igång med allt så lyckas jag inte. Jag vill bara sova men jag har inte nått den insikten ännu, att jag faktiskt har rätt att släppa allt, pussa maken på kinden, stänga vår fina sovrumsdörr och helt enkelt bara koppla bort allt och ge mig själv den vilan min kropp skriker efter.

Allt handlar om balans och att jag ska lära mig att portionera ut min energi under dagen. Well, jag har min inställning, jag VET vad jag måste göra men som min fantastiska handläggare så mjukt talade om för mig idag, jag måste ta hand om mig själv för att orka göra det jag vill med min familj.

Med hennes ord ringandes i mina trötta öron ska jag verkligen försöka att tillåta mig själv en stunds vila.

I sanning

Annelie

Sprickan i fasaden

Vi försov oss i morse vilket innebar att mina vanliga, livsnödvändiga morgonrutiner inte fungerade. När memoplannern skrek ut sitt "Nu ska maxen och mamma vakna" budskap så höjde jag enbart på ett litet ögonbryn och stängde mina blå igen.

Natten som just passerat har inte givit mig den välbehövliga sömn min kropp och mitt sinne behöver. Jag är helt enkelt sinnessjukt trött. Då behöver jag mina rutiner, när kroppen är så här utled på allt behöver jag mina ramar för att dagen ska fungera. Fungera, smaka på det ordet. Det är inte så mycket som fungerar just nu så jag griper ett litet strå av hopp varje dag och jag håller det så hårt att det förvandlas till ett mjukt pulver i min hand. Rutiner eller inte, jag har faktiskt överlevt de senaste timmarna, konstigt nog.

Idag tillåter jag mig själv att vara trött, tjurig och lite ledsen. Däremot har jag ingen vrå att krypa in och gömma mig i. Maken är hemma och sprider sitt lugn med MacBooken i knät. Idag är han lycklig för en av hans drömmar har slagit in och han är sådär barnsligt glad vilket smittar av sig på mig.Han jobbar det där förbannade skiftet denna vecka så jag hoppas för min gud att min älskade Svärmor är beredd med sin underbara mat och små mysiga matlådor. Min härliga Älva befinner sig i sin favorithörna i andra ändan av soffan och sprider en annan sorts energi än sin far, dock lika nödvändig för mig.

Jag vill att tiden ska gå snabbare. Min frustration inombords är enorm och äter upp mig, bitvis. Likt gift sprider den sig blixtsnabbt i mitt system och förlamar mig stundtals. Men skitsamma, det är vad det är. Snart är det januari och mötet med Genetiker Bruttan blir till verklighet.

Det är en spricka i min fasad, i min hjärta och i mitt sinne. Det är ingen spricka jag döljer, jag skäms inte för den även om den försvagar mig. Jag vet att denna förrädiska spricka en dag kommer att bli min räddning men just nu gör den ont. Jag tillåter den att värka men jag kommer inte att låta den bli djupare och slå rot, det får liksom räcka nu.

Jag är glad över att denna reva inte är dold, hemsk och avslöjande utan en mänsklig reva i tidens väv som faktiskt går att fixa. Jag behöver bara vila i min egen sorg innan jag väver ihop skiten igen.

//Annelie