Följ med!

Follow Me!

Då var det gjort. Den nya bloggen är sjösatt och det finns två väntande inlägg för er att begrunda, om ni vill ;)

Hädanefter kommer jag möjligtvis inte lägga ut så mycket bilder och till en början är jag lite mer anonym. Men ni som känner mig känner mig, men jag vet inte i skrivandets stund vart den nya bloggen för mig så jag börjar lite försiktigt (så försiktigt jag kan för att vara jag).

Häng gärna med mig dit, kommentera gärna om ni vill för då blir mitt ego glatt och smäktande (haha)!

Klicka på denna länk, Genom eld och vatten så kommer ni till mitt "nya" krypin. Jag hoppas vi ses där!

I sanning

Annelie

Nu får det fan vara nog!

Det här fungerar inte längre. Mitt huvud är alltför splittrat och jag tappar kraften till att forma mina tankar och om inte tankarna är formade får jag inte ned ett skit som går att läsa.

Det senaste dygnet har jag insett att jag inte skriver på det sättet mitt hjärta säger till mig att göra. Jag censurerar för att passa in i en mall jag inte själv medverkat till att skapa. Ofta när jag läser igenom det jag skrivit skriker bokstäverna "lögnare" och spottar mig i ansiktet för att sedan tyna bort framför mig.

Förvånat har jag stilla undrat varför mina egna ord så förrädiskt sviker mig för det gör ont. Smärtan är svår att förklara men har öppnat upp en dörr inom mig jag låst och stängt för länge sedan. Nu står dörren på vid gavel och viskar åt mig att "Kliv in nu Annelie, kliv in i ditt sanna jag och skit i resten".

För att ni stackare som fortfarande besöker denna blogg inte ska tro att jag fullständigt tappat förståndet i min ensamhet skall förstå VAD det är jag egentligen försöker säga kommer jag nedan att förklara mig. Häng med om ni vill annars kan ni sluta läsa redan här.

1. Jag har upptäckt att jag skriver men inte skriver det jag egentligen vill skriva.
2. Inom mig ekar en känsla av att jag faktiskt INTE är sann mot mig själv om jag inte skriver på det sättet jag som sagt egentligen vill skriva.
3. När jag inte är sann mot mig själv får jag tok-ångest och känner mig oärlig.
4. Jag hatar att vara oärlig.
5. Jag hatar att ha ångest.
6. Med splittrad menar jag att jag har en blogg för EDS:en, en blogg för mitt fotograferande, en blogg för familjens jeep-äventyr, en hemsida för mina fotografier.
7. Punkten ovan hämmar mig och får mig att tappa skrivlusten.
8. Jag gillar inte att censurera mina ord och känslor för att jag KAN bli FÖR privat och för att det kan vara jobbigt för människor som läser, huva!
9. Tänk om människor tycker jag är knäpp, det vore väl hemskt, eller?
10. Jag vill vara den jag är, skriva som den jag är, vara ärlig med mina känslor och om jag ändå nu skriver öppet varför ska jag då inte följa min känsla, mitt hjärta och min livsväg?

Jag tror nog att de 10 punkterna ovan möjligtvis gjort mina få stackars läsare om än mer förvirrade MEN vet ni vad, känslan i min mage och känslan i mitt bröst är faktiskt bättre. Den perfekta familjen finns inte, den perfekta bullbakande mamman finns inte. Den perfekta EDS:aren finns inte heller och varför ska jag försöka utge mig för att vara något jag inte är?

Under detta dygn som dessa tankar bubblat upp till ytan har jag slagits av insikt efter insikt. Jag lever bara en gång även om jag tror på ett liv efter detta. Det är skitsamma om vi återföds och dimper ned här på jorden igen. Just DETTA liv, här och nu är det enda jag lever för stunden. Jag har egentligen bara denna tid på mig att vara sann mot mig själv och hedra den människan jag har kommit att bli.

Hur ska jag nu lösa denna soppa? Jo, genom att skapa en NY blogg såklart! Jag ger min själ och mig själv EN till chans att städa upp i den röran som är jag, samla mig och börja om. Jag vill skriva som Annelie, inte som EDS-Annelie, eller fotograf-Annelie, mamma-Annelie, Fru-Annelie eller Jeep-Annelie.

Just nu jobbar jag med denna nya blogg. Den ska fan inte bli som vanligt med mina neutrala färglösa färger. För att komma igång måste jag försöka slå på stort och färga till det lite, som en nystart liksom!

Just det, en sak som beklämmer mitt stackars sinne är oxå det att man som bloggare ofta säger att "jag skriver för mig själv" osv. Om det nu stämmer att vi bloggare verkligen GÖR det är ju det om än MYCKET viktigare att jag skriver som den jag är, om den jag verkligen är och som en sann medmänniska i etern och inte någon "stomatol leende" supermorsa/kvinna/fru/vän (you name it). Och ja, jag älskar kommentarer och om jag ändå skriver en blogg kan jag väl erkänna det och få det överstökat. Ni som läser och vill kommentera, GÖR DET! För jag tror inte att det finns någon bloggare som egentligen inte vill ha reaktioner på det dom skriver ;)

När jag färglagt den nya bloggen och sjösatt den så återkommer jag med länken, om jag vill. För jag tänker verkligen återvända till mitt sanna jag och om mitt sanna jag vill att jag ska publicera mina äkta tankar och funderingar, händelser och ickehändelser så gör jag det, annars inte.

Hänger ni med?

//Annelie

OBSERVERA: alla ord jag tidigare skrivit är sanna men jag har alltså skrivit på ett sätt som gör att jag inte KÄNNER mig sann mot mig själv DS!

När Lejonmamman ryter, The power of Love.

"The power of love" 

Under åren som passerat har jag tränat och utvecklat empati och förståelse för människor. Jag väljer allt som oftast att se bakom och försöka förstå varför de väljer en viss väg, ett visst beteende och varför de kanske inte alltid gör positiva val i livet.

Den insikten passar mig då jag i mitt hjärta VILL tro gott om alla som vandrar här på jorden. Den senaste tiden stöter jag på prövning på prövning och jag utsätts för den ena efter den andra där min empati och förståelse får jobba häcken av sig. 

I min verklighet har vi lärdomar att hämta i de flesta av situationer och lyhördhet/öppenhet går hand i hand. Om jag stöter på en människa som får skinnet mitt att knottra sig och min offensiva sida att vakna brukar jag ta ett steg tillbaka. När jag backat undan och hittat pulsen igen ställer jag mig ALLTID frågan: -Vad är det i MIG som får mig att reagera så som jag gör?

I nästan alla fall hittar jag då svaret inom mig, tar fram den klump som förgrumlar mitt sinne och kikar på den. När jag insett VAD jag behöver jobba med för att komma över den blockeringen som min reaktion skapat så släpper jag den varmt och ömt och knallar vidare. Detta passar mig och min intuition säger mig att det är MIN väg till insikt och mognad.

Jag tror på orsak och verkan. Jag tror på att om vi från hjärtat ler mot människor vi möter under en promenad så sänder vi ut ringar på vattnet. I min tro ingår även att om vi agerar på ett negativt sätt, leker med andra människors energi, suger ur dem för vår egen vinnings skull så blir det även då ringar på vattnet. Allt vi gör slår tillbaka på oss själva och är vi då medvetna om våra handlingar kan vi höja vår livs-kvalité. Tänk efter, att känna tillit och kärlek till våra medmänniskor istället för att misstro och tro dem illa, vilket känns bäst i just ditt hjärta?

Den senaste tiden har jag gång på gång mött människor som brutalt kastat in mig i dessa tankar och som jag skrev tidigare, jag jobbar verkligen arslet av mig. Även jag har en gräns. Det måhända att jag har min kärleksfulla inställning till livet och alla de som vandrar här just nu. Min förståelse och empati kan blomma bäst fan det vill, jag har verkligen fått nog nu!

Lek inte med min energi, träng dig inte på mig utan mitt tillstånd, respektera min familj, respektera vår kärlek och backa undan om du inte känner att du är välkommen.

Under tiden så ser jag till att det inte går att leka med min energi eller tränga sig på min familj. Jag kommer att bli tydligare när de människor som inte gagnar mig eller de mina inte är välkomna genom att kärleksfullt visa det.

Vissa tror på Gud och betalar skatt till kyrkan, andra tror på ett universum och betalar med sin kärlek. Inget tar ut det ena eller det andra utan vi är där vi är och där vi är ämnade att vara.

Själv tror jag på en blandning och respekterar andras val och tro. Dock har jag förstått att familjen ÄR helig, att jag/vi slåss för det vi tror är bäst för de våra och att det ÄR ok om Lejonmamman i mig vaknar att jag då faktiskt FÅR ryta ifrån om det behövs.

I mitt inre hör jag tre åsksmällar i fjärran

//Annelie

Livets hjul, jösses jag fyller ju 40!

Jag har nått en milstolpe i livets vandring. Denna dag är den 14 610:onde dagen i mitt liv, jag fyller 40 år. Egentligen känns det inget särskilt mer än att jag förundras när jag ser mig själv i spegeln. Med fingrarna följer jag de linjer som vuxit sig starka under årens lopp och inser med stolthet att det syns. Ja, jag är märkt av denna vandring och för var dag blir jag äldre och förhoppningsvis lite klokare!

Det är en skön känsla inombords, som blandas med denna förundran över hur snabbt livet egentligen tickar. Jag gillar att vara "äldre", det känns liksom lite lugnare och jag vet nu mer om vem jag är.

Livet är som en väg. Ibland kan den vara krokig och full med gropar. Aldrig är den helt rak och utan hinder, förutom i perioder då jag kan vila och samla kraft för att klara av de kommande groparna. Tänk vad tråkigt det egentligen skulle vara om vägen var rak och perfekt lagd?

Vi vet inte vad det finns bortom kröken, bakom kurvan men vi kan ha våra aningar. Inte visste jag när jag i de yngre tonåren grät floder i det tysta att jag skulle sitta här så många år senare och befinna mig där jag är. Jag är en lycklig kvinna, lyckligt lottad över att de människor jag har nära korsat min väg, just min väg i evigheten.

Livets hjul, med alla dess olika skepnader är en intressant tanke. Nu när det blåser satan omkring mig, sjukdomar och stress äter på de vackra linjerna i detta fantastiska, abstrakta vi kallar livet är jag så glad över att jag nu nått denna milstolpe. Jag kan hantera skiten även om den självfallet påverkar mig. Jag får se det som ännu en oväntad skepnad i detta hjul och som en portal in i en annan dimension i detta oerhört stora sammanhang.

Idag ska jag tacksamt och vördnadsfullt hylla livet och allt därtill. Jag ska skicka små hjärtan land och rike runt och hoppas att dessa små fjäderlätta symboler fyllda med kosmisk kärlek och energi, tacksamhet och livsgnista landar hos de som verkligen behöver det. Jag ser det som att jag har dessa små mjuka hjärtan i mina händer och med en svag liten utandning blåser jag iväg dem ut i etern. Det är mitt sätt att visa min tacksamhet och mitt sätt att betala tillbaka och visa de krafter som håller detta hjul snurrande att min glädje över att just MITT hjul fortfarande snurrar på är mer än vad mina sketna ord kan beskriva.

I sanning

Annelie

Tankar, frågor och en del svar till mig själv

Hur länge ska jag låta min förrädiska sorg påverka den ring av människor som finns omkring mig? Jag vet att jag är drabbad, jag vet att det jag personligen går igenom är jobbigt för mig men i min bubbla undrar jag om jag egentligen förstår hur det påverkar de människor som älskar mig, som träffar mig varje dag och som ser hur jag i ärlighet mår?

Detta är en process för alla inblandade, inte bara för mig. Ibland kan jag känna en ilska över att livet verkar gå vidare för de andra, som om ingenting har hänt. Om jag kikar lite lätt över min sorgerand och betraktar människorna nära mig objektivt så inser jag brutalt att de befinner sig i sin egen sorg, sin egen förvirring över att en älskad nära inte mår bra. Jag inser även att det inte bara var mina ben som slogs undan när Dr Snygg skötte sitt jobb med bravur den där dagen i oktober.

Tankar

Så varför finner jag då inte motivationen? Varför kan jag inte helt enkelt greppa den hårt och svetsa fast den på min kropp likt en dräkt av pansar? Jag tror mig veta svaret. Först och främst måste jag acceptera att detta händer, att det inte är en dröm som jag snart vaknar upp ur. 

Nä vet ni vad, vad är jag för fighter om jag låter mig bäddas ned i evigheten? Snart får det vara nog med sorg även om den är en viktig del i acceptens processen. Jag har med en medvetenhet satt 3 barn till världen. De förtjänar en mamma som även i de svåraste av stunder kan visa att livet inte tar slut i och med ett besked som detta. De förtjänar en mamma som gör allt som står i hennes makt att förfoga över de hjälpmedel som finns, de vägar som hon kan välja för det bättre. De förtjänar även en mamma som visar känslor, som vågar gråta och som vågar visa när det är nog. De förtjänar känslan av att få gå igenom sin egen process utan skuld, skam och tåtassande. De förtjänar oxå att veta att sorgen är mitt ansvar även om ärliga känslor är otroligt viktigt i det stora sammanhanget.

Jag funderar även på vad som är mitt ansvar och inte. Om det finns människor omkring mig som hejar på offerkoftan, ska jag behålla dem i mitt liv? Om det finns de som med sin personliga ryggsäck inte klarar av att vara den vännen jag så febrilt behöver, ska jag då döma bort den, fördöma den vännen och låta ilskans avskyvärda krafter dränera mitt sinne? Ska jag vara öppen för att vänner kommer och går igenom livet, att gamla knoppas av och nya träder in allteftersom livets process fortgår? Ska jag öppna dörren för de som verkligen vill stödja mig men som famlar i blindo och inte VET hur de ska närma sig mig? Ska jag tolka deras frånvaro som att de inte vill ha med mig att göra eller ska jag tolka in det som jag just skrev, att de med sitt bagage inte VET hur i hela fridens namn de ska vara bra för mig i denna process jag inte ens själv ännu vet hur jag ska hantera?

Jag lider med de människor som fastnar i sorgen över att vänner och familjemedlemmar sviker. Den sorgen ovanpå alla andra känslor som EDS innebär gör livet outhärdligt. Jag vill bara samla ihop de människorna och varsamt bädda in dem i andra insikter och öppna upp för den vägen jag själv väljer att gå. Jag inser dock att vi hanterar känslor och situationer på olika sätt och att det är ok. Samtidigt tror jag att vi människor ibland glömmer av att vi alla är gjorda av kött, blod och en stor portion känslor. Att yttre symptom som ignorans och frånvaro med stor sannolikhet beror på en känsla av otillräcklighet och brist på förmåga att veta HUR man ska göra i sådana här situationer. Dessutom tror jag att okunskap är en stor, förrädisk bov i de flesta sammanhang med denna karaktär.

Dessa tankar är mina, jag äger copyrighten till dem (och ansvaret med att jag skriver ned dem i ord) och jag lägger absolut inte över de på andra i samma situation. Jag dömer ingen utan vi går de vägar vi väljer och de vägar vi klarar av. Med andra ord befinner vi oss alla i olika skeden i livet och vi bär olika ryggsäckar med livets gåtor som gör oss till de vi är. Idag ska jag jobba med känslan av att acceptera min nya vän även om jag helst inte välkomnar detta så är det nu så att jag faktiskt inte har något val. Jag har EDS och allt vad det innebär (en riktig skitsjukdom) men jag har valet att hantera denna situation på det sättet som blir bäst för mig, för de mina och de som väljer att vara i min närhet.

I sanning

Annelie

Har jag valt rätt spår i livet?

Jag har sprungit in i väggen två gånger under mitt vuxna liv. Båda gångerna har jag haft värk i kroppen och sömnproblem. Värken i kroppen har då berott på att jag varit "spänd". Vilan jag då fått gjorde självfallet värken i kroppen bättre och jag har inte reflekterat över det, förrän nu.

Värk + Vila = mindre värk. Nu klingar det självklart i mitt sinne. När jag i maj förra året började äta min ADHD medicin klingade den diffusa värken av och återigen trodde jag att jag då var mindre spänd så jag tror säkerligen att det finns ett samband.


Så när Dr Snygg i oktober nämnde EDS för mig avfärdade jag det först med att ADHD-medicinen gjort mig bättre värkmässigt sett och han replikerade då lugnt att "allt hör ihop". Nu har jag inte några andra anledningar kvar att skylla den diffusa värken på. Nu vet jag att strålsmärtor, eller de "ljusa" smärtorna jag har är relaterat till EDS:en. Nu vet jag varför jag 25 år gammal ringde med tårar i ögonen till Vårdcentralen och frågade om det är normalt att man som frisk 25 åring har så ont i kroppen som jag då hade. Jag fick då frågan om jag drack ordentligt med vatten och svarade att nej, det gör jag inte. Jag följde inte upp det samtalet utan rusade vidare i livet.

I mina tankar går jag titt som tätt igenom om jag valde rätt spår i livet. Hur hade mitt liv idag sett ut om jag hade valt att ta min kropp på allvar? Om jag hade lyssnat på signalerna, tagit min mage på allvar, ifrågasatt hur navelbråcket kunde gå upp, undrat över varför just jag fick spendera två nätter på sjukhus efter en operation där jag enbart skulle behöva stanna under natten på observation. Tagit reda på varför jag så lätt får blåmärken eller VARFÖR jag får sol-urtikaria och blåmärken när nässelutslagen lagt sig.

Jag har funderat klart och bestämt mig för att jag är på rätt plats i livet, att jag tagit korrekta beslut för jag tror starkt på att jag hade inte varit redo. Nu är jag redo, nu kan jag sortera mig själv på ett sätt jag inte kunde för 20 år sedan.


Så härmed släpper jag de gamla funderingarna. Jag har dem likt de ulliga fröna på en maskros i min hand och vördnadsfullt blåser jag iväg dem med en lätt pust av lättnad. Förhoppningsvis svävar de små fröna ut i etern och landar där de kan göra nytta. Vem vet om de svävar sig fram, gror och slår rot i någon annan själs tankar och visar en väg som kan bli som ett uppvaknande. Jag hoppas på det. Då är min resa inte förgäves, min värk inte förgäves och det jag lärt mig meningsfullt.

I sanning

Annelie

Tankar i ensamheten

Jag vandrar omkring här hemma i min bubbla. Det är många tankar som ska bearbetas och som vanligt rusar jag runt som ett skållat troll. Jag hoppar runt i de olika faserna som jag nu insett att man faktiskt går igenom när man får beskedet om en diagnos som jag fått.

Ilska blandas med sorg, som blandas med lättnad och som sedan mixas med en portion jävlar anamma. Stundtals är det som att jag lever i en dröm jag så gärna vill vakna upp ur. Ändå är kärnan lättnad. Jag undrar om det kan vara boven till att jag hoppar runt så som jag gör, för att jag innerst inne ÄR lättad men att jag till det yttre behöver justera mig till min och familjens nya situation.

Av naturen är jag en ganska lat människa. Jag gillar verkligen inte att anstränga mig fysiskt och vill egentligen att livet ska flyta på relativt lätt. Samtidigt är jag mentalt "snabb" och blir så oerhört uttråkad om allt går FÖR lätt. Min hjärna behöver jobba medan min kropp vill ha lugn och ro. Hur ska jag liksom få ihop detta?

En del av mig vill nu rusa ut i jobb och "glömma" det mesta och skita i Plan A, B och de andra reservplanerna. Kroppen säger däremot ifrån, maken säger ifrån, till och med FÖRSÄKRINGSKASSAN säger ifrån och menar att jobb just nu är SEKUNDÄRT. Vad är det då jag egentligen är påverkad av?

• Jag har fått diagnosen Ehlers Danlon Syndrom (ofattbart egentligen)
• Jag är frustrerad mentalt
• Min kropp behöver justera sig till det "nya" livet och all träning det innebär.
• Jag kommer att behöva många kontakter med sjukvården
• Jag behöver förändra så mycket här hemma, göra livet enklare för att kunna fokusera på kroppens välbefinnande och kommande rehabilitering (som jag VILL ska innebära återgång ut i arbetslivet).

Denna lista ovan surrar satan i huvudet på mig. Självfallet sover jag som en kratta då det är rätt så svårt att få ordning och reda i huvudet. Som tur är har jag nu kontakt med ett "dreamteam". En bunt andra människor som även de har diagnosen EDS. Wow, vilken "lifesaver"! Det jag ovan går igenom är tydligen fullständigt normalt och som en del i processen att acceptera och justera sig till ett liv med en kronisk sjukdom. Bara att skriva ordet "kronisk" får min hjärna att reagera och drömbubblan att snurra. Helt galet, jag vet.

I det stora hela är jag ändå rätt så glad. Livet har inte stannat, det kan inte stanna då man som jag har helgalna ungar och en halvtokig make. Tack gode gud att jag HAR det livet jag lever. 

Ändå blir jag förvånad över att jag idag är så slut att jag inte kunde följa med maken och Lillprins Bus till en klätterhall. Varför värker mina knän som de gör, va fan, tänker jag! Ahhh, kommer jag på sedan, jag var iväg HELA dagen igår, knallade omkring på IKEA, sedan Port 73 för att senare komma hem till ett hus i kaos. Det är det tråkigaste, att jag helt enkelt BEHÖVER lyssna på vad min kropp säger mig. Värker den betyder det vila som i sin tur påverkar mitt sinne som då torkar ihop och gör mig mentalt frustrerad. Jag behöver helt enkelt lära mig hur jag ska portionera ut min energi.

En sak vet jag dock. När jag är klar med de olika faserna kommer jag stärkt ur denna kris. Av naturen må jag vara lat men jag är inte dum. Livsglädjen finns, styrkan finns, viljan att se till att få den bästa vården finns, kärleken finns och glädjen, den livsnödvändiga finns oxå. Jag måste bara inse att jag inte är någon superkvinna utan en vanlig människa som reagerar som de flesta skulle ha gjort i min situation och tillåta mig själv att sörja för att sedan gå vidare.

I sanning

Annelie