Har jag valt rätt spår i livet?

Jag har sprungit in i väggen två gånger under mitt vuxna liv. Båda gångerna har jag haft värk i kroppen och sömnproblem. Värken i kroppen har då berott på att jag varit "spänd". Vilan jag då fått gjorde självfallet värken i kroppen bättre och jag har inte reflekterat över det, förrän nu.

Värk + Vila = mindre värk. Nu klingar det självklart i mitt sinne. När jag i maj förra året började äta min ADHD medicin klingade den diffusa värken av och återigen trodde jag att jag då var mindre spänd så jag tror säkerligen att det finns ett samband.


Så när Dr Snygg i oktober nämnde EDS för mig avfärdade jag det först med att ADHD-medicinen gjort mig bättre värkmässigt sett och han replikerade då lugnt att "allt hör ihop". Nu har jag inte några andra anledningar kvar att skylla den diffusa värken på. Nu vet jag att strålsmärtor, eller de "ljusa" smärtorna jag har är relaterat till EDS:en. Nu vet jag varför jag 25 år gammal ringde med tårar i ögonen till Vårdcentralen och frågade om det är normalt att man som frisk 25 åring har så ont i kroppen som jag då hade. Jag fick då frågan om jag drack ordentligt med vatten och svarade att nej, det gör jag inte. Jag följde inte upp det samtalet utan rusade vidare i livet.

I mina tankar går jag titt som tätt igenom om jag valde rätt spår i livet. Hur hade mitt liv idag sett ut om jag hade valt att ta min kropp på allvar? Om jag hade lyssnat på signalerna, tagit min mage på allvar, ifrågasatt hur navelbråcket kunde gå upp, undrat över varför just jag fick spendera två nätter på sjukhus efter en operation där jag enbart skulle behöva stanna under natten på observation. Tagit reda på varför jag så lätt får blåmärken eller VARFÖR jag får sol-urtikaria och blåmärken när nässelutslagen lagt sig.

Jag har funderat klart och bestämt mig för att jag är på rätt plats i livet, att jag tagit korrekta beslut för jag tror starkt på att jag hade inte varit redo. Nu är jag redo, nu kan jag sortera mig själv på ett sätt jag inte kunde för 20 år sedan.


Så härmed släpper jag de gamla funderingarna. Jag har dem likt de ulliga fröna på en maskros i min hand och vördnadsfullt blåser jag iväg dem med en lätt pust av lättnad. Förhoppningsvis svävar de små fröna ut i etern och landar där de kan göra nytta. Vem vet om de svävar sig fram, gror och slår rot i någon annan själs tankar och visar en väg som kan bli som ett uppvaknande. Jag hoppas på det. Då är min resa inte förgäves, min värk inte förgäves och det jag lärt mig meningsfullt.

I sanning

Annelie