Tankar, frågor och en del svar till mig själv

Hur länge ska jag låta min förrädiska sorg påverka den ring av människor som finns omkring mig? Jag vet att jag är drabbad, jag vet att det jag personligen går igenom är jobbigt för mig men i min bubbla undrar jag om jag egentligen förstår hur det påverkar de människor som älskar mig, som träffar mig varje dag och som ser hur jag i ärlighet mår?

Detta är en process för alla inblandade, inte bara för mig. Ibland kan jag känna en ilska över att livet verkar gå vidare för de andra, som om ingenting har hänt. Om jag kikar lite lätt över min sorgerand och betraktar människorna nära mig objektivt så inser jag brutalt att de befinner sig i sin egen sorg, sin egen förvirring över att en älskad nära inte mår bra. Jag inser även att det inte bara var mina ben som slogs undan när Dr Snygg skötte sitt jobb med bravur den där dagen i oktober.

Tankar

Så varför finner jag då inte motivationen? Varför kan jag inte helt enkelt greppa den hårt och svetsa fast den på min kropp likt en dräkt av pansar? Jag tror mig veta svaret. Först och främst måste jag acceptera att detta händer, att det inte är en dröm som jag snart vaknar upp ur. 

Nä vet ni vad, vad är jag för fighter om jag låter mig bäddas ned i evigheten? Snart får det vara nog med sorg även om den är en viktig del i acceptens processen. Jag har med en medvetenhet satt 3 barn till världen. De förtjänar en mamma som även i de svåraste av stunder kan visa att livet inte tar slut i och med ett besked som detta. De förtjänar en mamma som gör allt som står i hennes makt att förfoga över de hjälpmedel som finns, de vägar som hon kan välja för det bättre. De förtjänar även en mamma som visar känslor, som vågar gråta och som vågar visa när det är nog. De förtjänar känslan av att få gå igenom sin egen process utan skuld, skam och tåtassande. De förtjänar oxå att veta att sorgen är mitt ansvar även om ärliga känslor är otroligt viktigt i det stora sammanhanget.

Jag funderar även på vad som är mitt ansvar och inte. Om det finns människor omkring mig som hejar på offerkoftan, ska jag behålla dem i mitt liv? Om det finns de som med sin personliga ryggsäck inte klarar av att vara den vännen jag så febrilt behöver, ska jag då döma bort den, fördöma den vännen och låta ilskans avskyvärda krafter dränera mitt sinne? Ska jag vara öppen för att vänner kommer och går igenom livet, att gamla knoppas av och nya träder in allteftersom livets process fortgår? Ska jag öppna dörren för de som verkligen vill stödja mig men som famlar i blindo och inte VET hur de ska närma sig mig? Ska jag tolka deras frånvaro som att de inte vill ha med mig att göra eller ska jag tolka in det som jag just skrev, att de med sitt bagage inte VET hur i hela fridens namn de ska vara bra för mig i denna process jag inte ens själv ännu vet hur jag ska hantera?

Jag lider med de människor som fastnar i sorgen över att vänner och familjemedlemmar sviker. Den sorgen ovanpå alla andra känslor som EDS innebär gör livet outhärdligt. Jag vill bara samla ihop de människorna och varsamt bädda in dem i andra insikter och öppna upp för den vägen jag själv väljer att gå. Jag inser dock att vi hanterar känslor och situationer på olika sätt och att det är ok. Samtidigt tror jag att vi människor ibland glömmer av att vi alla är gjorda av kött, blod och en stor portion känslor. Att yttre symptom som ignorans och frånvaro med stor sannolikhet beror på en känsla av otillräcklighet och brist på förmåga att veta HUR man ska göra i sådana här situationer. Dessutom tror jag att okunskap är en stor, förrädisk bov i de flesta sammanhang med denna karaktär.

Dessa tankar är mina, jag äger copyrighten till dem (och ansvaret med att jag skriver ned dem i ord) och jag lägger absolut inte över de på andra i samma situation. Jag dömer ingen utan vi går de vägar vi väljer och de vägar vi klarar av. Med andra ord befinner vi oss alla i olika skeden i livet och vi bär olika ryggsäckar med livets gåtor som gör oss till de vi är. Idag ska jag jobba med känslan av att acceptera min nya vän även om jag helst inte välkomnar detta så är det nu så att jag faktiskt inte har något val. Jag har EDS och allt vad det innebär (en riktig skitsjukdom) men jag har valet att hantera denna situation på det sättet som blir bäst för mig, för de mina och de som väljer att vara i min närhet.

I sanning

Annelie