Igår slog en insikt till rejält. Min kropp sade ifrån och för första gången förstod jag att jag faktiskt behöver lyssna på vad mitt skal säger till mig. En sådan enkel sak som att sätta mig i bilen och åka för att lämna lilleman till sin Gudmor för att sedan vända och åka hem igen blev övermäktigt. Självklart hade jag en stund innan avfärd satt igång projekt "detskavarafintnärvikommerhemigen" vilket innebar att jag körde slut på den lilla energi jag hade och på musklerna i min kropp.
Jag var helt sonika tvungen att avstå för att överhuvud taget orka tänka tanken att ta mig till Kärlekens jobbs julbord lite senare. Så, med tårar i ögonen förklarade jag för maken min att han fick åka själv. Fy fan vilket jävla misslyckande i min värld. I hans värld däremot sken förståelsen och även om jag innerst inne VET att han vill ha mitt sällskap så dolde han det med ett varmt leende och en klapp på min kind.
Jag hamnade i vår säng. Den sköna, nya, lyxiga sängen som är som bomull för min trötta kropp. Tack gode gud att den finns, att maken finns och att jag har det stödet jag har.
Idag kämpar jag med värk. Jag som trodde att alla hade den här typen av värk som jag har. Igår satt jag i en ställning och rakade benen, jag var tvungen att böja på huvudet på ett speciellt sätt (låter konstigt, jag vet) och idag värker nacken satan och ena ljumsken bråkar med mig. Att jag dessutom under duschen rakade mig under armarna och var tvungen att hålla upp dom innebär värk i axlarna och en allmän känsla av att jag har sprungit ett långt lopp och kämpar med träningsvärk. Fan, jag låter skitgnällig men idag är jag fysisk svag men starkare i knoppen. Vilken jävla kombination!
Jag känner mig som blomman ovan. Halvt torkad, halvt levande. En bit död men en annan färgsprakande och full av liv.
Däremot vet jag att i mörkret lever ljuset. Bakom de hotfulla molnen bor det vackra och oövervinneliga.
Jag ska skingra mina moln, jag ska nå det där ljuset som just nu gömmer sig och leker kurra gömma med min trötta själ. Först ska jag dock igenom skiten utan att ta någon genväg för jag inbillar mig verkligen att då kommer jag finna styrkan, vad som än händer.
//Annelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar