Vem behöver en dörr?

Jag har ägnat en del av kvällen till att läsa på om HMS. Den mildare varianten som jag ser det. I helvete heller den är så mycket mildare. Egentligen är det skitsamma vilken bokstavskombination jag kommer att få printad på papper, jag sitter ändå här med mina nu värkande käkleder, knäppande höfter och kanonvärkande fötter. Ryggen och nacken mår skit, tröttheten ger mig tårar i mina blodsprängda ögon som dessutom både kliar och gör att jag ser suddigt.

Jag har även skällt ut maken efter noter helt utifrån det blå för att jag INTE har en dörr att stänga om mig in till sovrummet. Fast det kändes skönt på ett sätt. Jag vill verkligen ha en dörr att stänga när jag vill dra mig undan men jag brottas fortfarande med den enorma tacksamheten över att HA ett RUM att kliva in i. Vad är då en dörr i det stora hela? Faktiskt rätt så mycket just nu.

Jag behöver lugn och ro, tid att återsamla lite krafter för att kunna sätta på mig ett äkta leende och kliva ur ångestens käftar och ta till mig det vackra jag har mig så nära. Vem fan behöver egentligen inte det? Fast de flesta av er som läser har nog en dörr i alla fall, att slamra igen när behovet finns. Jag har i och för sig Toadörren men det är så litet vårt badrum att jag får knappt plats. Dessutom är vi 5 i familjen så någon måste alltid in där.

När jag satt och pillrade med bilden nedan smög sig maken in genom den dörrlösa portalen in till vårt annars mysiga sovrum och frågade väldigt ömsint om jag hade tid att gå in till Lillprins Bus och säga godnatt? Med mörk blick (men icke utan kärlek) snäste jag att -sure, om du TITTAR PÅ BILDEN PÅ KVINNAN PÅ DATORN OCH TÄNKER TILL VAD DU SER I HENNES ÖGON!


När jag efter flera minuters kramande med lillemannen kom tillbaka satt han snällt kvar framför MacBooken. Jag dolde min förvåning väl och frågade lite nonchalant vad han sett? -Jo, började han betänksamt att säga. -Jag ser en kvinna som vill ha en dörr? Han vet inte om det ännu, men de orden han valde avväpnade mig brutalt och fyllde mig med fniss. Det är min man det, min goa, slöa make...

Nu är jag så trött att ögonen går i kors. I morgon är en annan dag och ett oskrivet blad i framtidens stormiga sötma, jag längtar redan.

Inte fan kan jag skriva något djupt och känslosamt om denna bild när jag inom mig hör maken säga att han ser en kvinna som behöver en dörr. Jag är så glad för det. Jag tror nog att jag hade förlorat mig i självömkans träskiga vinterslask och vem vinner på det, inte jag i alla fall.

I sanning

Annelie