Skitdag

Idag är ingen bra dag. Däremot började den fantastiskt med alla känslor, musik och min spralliga färd upp till ängen där jag försökte mig på lite sjukgymnastik i ödsligheten. Jag stannade inte länge då jag kände att min puls slog alldeles för hårt av rädsla för Vildsvinens möjliga  ankomst.

Jag har mest svävat omkring, påbörjat saker jag inte avslutat och nu känner jag mig så förbannat onyttig. Tröttheten är för stunden förlamande. Det är som att den liksom letar sig in i varje por jag äger och förgiftar mig. Ni som någon gång känt en förlamande trötthet förstår vad jag menar.

Nu sitter jag här i stöket och funderar. Jag vill bara att dagarna ska gå så jag får ett klart besked. Inte för att det egentligen ändrar speciellt mycket från hur det är nu men väntan jag genomlider just nu är inte bra. Jag har fått rådet att inte spekulera. Jag förstår precis meningen och tanken bakom det vänliga rådet. Jag kan dock inte ta det till mig som jag kanske borde då mina spekulationer håller min hjärna vid liv. Jag MÅSTE ha olika situationer klara redan, jag måste verkligen planera för framtiden vilket besked jag än får för symptomen finns. Jag är ingen hypokondriker. Tvärtom, jag skyr läkarvården likt pesten, jag VILL INTE DIT!

Jag vill bara att allt ska bli som vanligt, som innan jag träffade den där dr Snygg.

 Klart jag fattar att jag just nu vältrar mig i självömkan, att det fullständigt dryper om mig men jag skiter i det. Jag är ledsen idag, inget jag tar för mig fungerar och så har jag en förbannad tid till en magnetröntgen KVART ÖVER SJU i kväll. Jag orkar inte. Jag vill inte.

Men jag måste. Lillprins Bus ska med. Vi har lovat honom och eftersom det är knäna som ska kollas och han har gjort en likadan grej fast med käken så är det bra för honom att se lite vad som händer med hans mamma. Ingen kommer att nämna EDS eller något annat utan det är bara knäna. När jag frågade honom, nästan lite sårbart om han visste hur det gick till med en sån där röntgen så sträckte han på sig, klappade på mig och berättade. I min verklighet mår barnen bra av att på deras nivå följa denna process. Busets nivå har sträckts till att mamma har ont i knäna och de behöver kollas upp VARFÖR mammas knän låser sig och nästan hoppar ur led.

Kom hem nu för fan, jag behöver kramas.

I sanning

Annelie