Efter gårdagens dipp är jag nu åter på benen med ett leende på mina läppar. Livet, det fantastiska är en outgrundlig gåta omöjlig att knäcka. Jag är övertygad om att vi alla har våra stunder men att vi är mer eller mindre privata om dem. Jag är icke privat men har dock mina gränser. Visst är det jobbigt och svårt, det vi går igenom nu i min familj, verkligen skitjobbigt men i det stora hela har jag en fantastiskt situation. Jag är älskad för den jag är och min familj finns här i vått och torrt även om det stundtals är helt galet här hemma. I allt det tokiga vilar kedjan, den starka familjekedja vi började arbeta på för cirka 20 år sedan.
För var dag som går växer sig den starkare och även om den rostar är den starkare än någonsin.
Det blåser och stormar, kedjan gungar frenetiskt ibland men sönder går den icke!
Hur mycket än molnen än skuggar bryter sig ljuset igenom.
Nu är det mysig avfärd in till den stora staden som gäller. Två av trollen ska med och jag har inte börjat göra mig i ordning men jag har 20 minuter på mig.. ;)
I sanning
Annelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar