"I am not perfect but I am divine" - Med dessa ord välkomnar jag 2012

Nu är det ett nytt år. Det vi lämnat bakom oss ligger kvar i historien och när det behövs går det utmärkt att titta tillbaka och se vad det finns att lära. Jag har massvis att lära mig. I min verklighet är baktiden, historien, det som varit väldigt viktigt. Där ligger livets läxor och ruvar i skuggorna tills det är dax att kläcka äggen, att skörda frukten och kliva in i framtiden med ett renare bagage i ryggsäcken.

Framtiden är dock inte något vi kan lära av. Vissa hävdar, även i min värld och verklighet att det går att skåda in i framtiden. Min personliga uppfattning är att den möjligtvis går att läsa av men, en av universums lagar är att vi har ett val. Vi kan alltid välja vilken väg vi ska gå, vilka reaktioner vi skapar och hur vi ska bete oss i olika situationer. Med andra ord är framtiden föränderlig och med vår vishet, klokhet och intuition kan vi kliva in i nästa dag och se den som ett oskrivet blad, redo att fyllas.

När det blåser igen ska jag försöka minnas vad jag just har skrivit ned. Jag har ett val och antingen grottar jag ned mig brutalt och lägger mig raklång i självömkans gyttja eller så fyller jag mitt sinne med mer jävlar anamma. Det lutar åt det senaste för nu är jag trött på detta förrädiska skuggland.

Jag är ingen superkvinna. Min kropp och hjärta med tillhörande själ är inte gjord av stål. Jag är mjukt levande med känslor som ofta spelar mig ett spratt. Min impulsivitet blinkar ofta på rött och inte alltför sällan rusar jag runt i mitt egentillverkade kaos och bränner energi för glatta livet. Det är ok, jag tillåter mig själv att vara den jag är och jag strävar inte efter att bli perfekt med ett vackert stomatol leende och baka bullar med mina värkande händer. Nej, det är inte så jag menar.

Insikt är en gudagåva och min egen vårdar jag ömt. Jag förstår att jag måste få sörja om det visar sig att min kropp bär på de gener som inte är som de borde. Min förståelse sträcker sig även till att jag tillåter mig själv att vara ledsen och låta min kropp tala till mig. Visar kroppen mig gränser, då kommer jag att lyssna. Visar min intuition mig att jag är på väg åt fel håll kommer jag lyssna även då. Behöver jag stånga mig fram med vassa armbågar och kräva min rätt, då kommer jag att göra det. Förstående, kärleksfull och empati full må jag vara men jag är absolut inte vek. Behöver jag dela med mig av mina erfarenheter för att andra människor behöver så kommer jag göra även det.

Jag finner bilden ovan oerhört symbolisk. I det kalla stängslet som så ofta vräker sig runt även mig har det fastnat en liten gren. Grön och vacker sprider den fortfarande det livsnödvändiga syret och även om den är avbruten och går mot en sakta död så är den högst levande och behövd i livets kedja.

Översatt till livet är denna symbolik väldigt viktig och tolka det som ni vill. 

Att våga fylla livet med värme, ljus och glädje för att sedan släppa taget och se vart resan bär är en egenskap lätt att tänka, känna och mentalt uppleva. I den verklighet vi lever i är det desto svårare men om vi tänker tanken föder vi den på ett positivt sätt. Vi tar ett steg närmare det viktigaste av allt, tillit.

När vi når den totala känslan av tillit och litar på att det som sker är sprungen ur en äkta godhet spetsad med ovillkorlig kärlek vet vi att vi nått en nivå i livet där det kan blåsa bäst fan det vill.

Då vet vi att vi kan lita på de länkar vi svetsats ihop med i gryningsljuset när vi tog emot livets stafettpinne och började vår resa.

Jag välkomnar detta nya år. Många av oss sitter i samma båt, frågan är vad vi gör åt det. Själv tänker jag inte sitta still, vänta in utan med raketfart sätta igång för att återigen ta full kontroll över mitt liv. Tillsammans med mina länkar, med min tillit och mitt jävlar anamma ska det nog gå vägen, till slut. Men inte att förglömma, min kropp bestämmer takten.

I sanning

Annelie