Olika symptom och lite bilder!

Under ett par dagar har kroppen bråkat rejält med mig. Härom kvällen höll jag på med något jag i skrivandets stund har glömt. Helt plötsligt brann det till i mitt vänstra ringfinger, jäklar vad ont det gjorde! Efter denna brännande helvetes känsla fastnade fingret och jag vågade inte testa att bända loss det. Jag vrålade på maken, blundade,  tog ett djupt andetag och frågade lite sockersött om han kunde tänka sig att hjälpa mig att få "loss" mitt finger?

Brandman som han är och lugn som en filbunke hakade han på och bände försiktigt i mitt konstiga finger. Ingen smärta slog ned mig, phew! Med andra ord var det inte ur led utan något annat hade hänt. Efter detta så fastnar fingret fortfarande men lite lättare.

Samma kväll ploppade tarmen ut genom navelbråcket och samma sak, en helvetes känsla med tillhörande smärta. Tänk er ett snitt i bukväggen, tarmen jobbar och vips så kläms den ut genom detta snitt. Det GÖR ont. Jag vet vad jag ska göra så det blev raklång på sängen och återigen ett litet rop till maken. Han kom, satte sig bredvid och lade sin varma, trygga hand på min navel. Då slappnade jag av och efter en minut eller två sjönk tarmen tillbaka och smärtan släppte.

Knäna, de eländiga bråkar även dom. Baker cystan i mitt knäveck är stor och spänd. Det skapar smärta och att jag haltar lätt. När jag haltar belastar jag mitt vänstra knä som inte fixar den ökade pressen. Summa sumarum, två värkande knän som påverkar min höft som i sin tur börjar värka och så sitter jag här med förrädiska tårar i ögonen. Tårarna är inte av smärta utan av att jag blir så förbannat trött på att inte kunna fungera normalt.

Tummarna har även de börjat att krångla liksom mina mysiga tarmfickor. Jag SKA dricka minst 1.5 liter vatten om dagen, motionera 30 minuter för att hålla tarmarna igång. Annars bråkar dessa små fickor med mig och blir de infekterade är det raka vägen till akuten och antibiotika. Vem vill ha en inflammerad tarmficka, inte jag! Vattnet kan jag komma ihåg om jag sätter påminnelse på min Iphone men motionen fixar jag inte alltid pga knäna, höfterna och de värkande fötterna, lite tråkigt men jag kommer nog hitta en lösning även på detta.

I andras ögon låter detta kanske inte så värst illa. I mina ögon är det fördjävligt för självfallet finns det fler ställen i kroppen som bråkar men jag har inte orken att skriva ned allt. Jag försöker fokusera på det som är bra och klamrar mig fast vid det. Det gör att jag inte alltid visar mina närmaste hur ont jag har utan biter ihop och kör på som vanligt. Konstigt att de då ibland står som fågelholkar när jag brister och visar mitt eldiga temperament och ryter likt ett lejon i brutal ilska? Nä, inte konstigt att familjen då ser ut som gulliga, förvirrade småfågelbon.

Jag slänger in ett par bilder jag tog i går. Helt ärligt, när jag upptäckte att inte alla människor är lika överrörliga som jag blev jag förvånad. hur många av er kan egentligen bända fingrar osv som jag gör nedan?

I sanning

Annelie