Mitt system blinkar rött. Det är så mycket jag vill göra som jag inte orkar. Rent intuitivt vet jag att om jag gör det som mentalt tynger mig skulle jag vara mindre frustrerad och tiden skulle gå fortare. Jag finner dock inte kraften.
Kanske ska det vara så här just nu? I så fall, so be it. Jag har aldrig lyssnat till min kropp och kanske är det den läxan jag brutalt håller på att lära mig.
Livet kommer nog i sinom tid att speeda upp sig och kanske min kropp behöver den vilan, den enorma dvala jag just nu befinner mig i? Om jag kommer att behöva sätta plan A i verket behöver jag alla krafter jag kan uppbringa.
Mannen jag delar min tillvaro med, den varma, lugna och trygga man jag hade turen att träffa för 20 år sedan är övertygad om att ur allt som sker i vårt liv kommer det att växa något annat. Hans lugna logik är som en smäktande ballad när jag grottar in mig.
Det är precis som att hans ord bäddar in mitt hjärta i de mjukaste av bubblor som likt sammet smeker bort de orostussar som stundtals fastnar.
Utan att veckla in mig i något romantiskt träsk kan jag med ärlighet påstå att när det kommer till just sådana här grejer som verkligen betyder något är han en av de klokaste människor jag någonsin stött på.
Nu har jag nog dravlat klart för idag. Verkligheten kallar på mig, barn skall äta, läxor fixas, kläder läggas fram inför morgondagen då vi INTE kan försova oss.
I sanning
Annelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar