När jag befinner mig i verkligheten smärtar mitt hjärta hårt. Pulsen stiger och jag får små flashbacks. En bild som spelas upp, om och om igen är den när jag för första gången läste om EDS. Jag minns hur min reaktion blev, hur kroppen fysiskt reagerade med yrsel och illamående. Jag låste mig vid datorn och läste på om ALLT. När jag till slut läste att tungan hos en person med EDS ofta kan sträckas ut väldigt långt på grund av den försvagade bindväven greppade jag mitt berömda lock och stängde brutalt in den begynnande känsla av galenskap i en kastrull gjord av pansar. Behöver jag nämna att min tunga är ovanligt sträckbar och har givit upphov till många fniss genom åren?
När jag orkar och känner för det ska jag stolpa upp symptomen och berätta om EDS. Att den är kronisk och förrädisk och kan ge upphov till så många olika problem med kroppen att det är nästintill skrattretande.
Jag gömmer mig bakom min rädsla. Min rädsla ger mig bränsle på ett negativt sätt. Alltför ofta har jag gett människor råd om att inte kapsla in sina känslor av fara, att våga kika över det stängsel de byggt upp runtomkring sig. Nu sitter jag själv här, bakom lås och bom i mitt egentillverkade fängelse. Däremot vet jag vad jag har att jobba med. Min insikt ger mig förtur till ett snabbare tillfrisknande och jag kommer att kunna bryta mig ur detta känslofängelse med tillhörande vakter skapade av rädslan. Dessa demoner kommer jag att besegra, men inte idag när verkligheten sakta äter upp mig.
När jag idag besöker sjukgymnasten börjar resan på ett annat sätt även om jag redan besökt husläkaren, kirurgen och ortopeden. Idag är dagen då min dokumentation börjar, på allvar.
Be with me
Annelie
Du känner din förmåga, det är stort!
SvaraRaderaJa vi är med dig.
SvaraRadera